2. PATHS

Stigar.

Jag har aldrig varit bra på att gå uppstigna vägar, det är som att det stretar emot. Jag gillar den sidan av mig men samtidigt, är den jäkla jobbig. Livet skulle vara enklare om jag bara kunde ställa mig i ledet, kopiera och luta mig tillbaka. Jag vet inte hur man lutar sig tillbaka. Det är kanske det jag är allra sämst på. Inuti bor en eld som sparkar mig vidare. Jag känner mig ofta som en galopphäst som står i boxen innan hon ska få sträcka ut på banan. Så känner jag speciellt när andra hindrar mig, kräver min tid, vill tjafsa, eller prata om oväsentligheter. Det kan låta hårt, jag vet, men jag är bara ärlig. Som jag skrev igår skriver jag detta för mig själv. Och jodå, det här ska bli något. Jag vill skriva under den kreativa resa jag är på just nu för att understryka mitt engagemang med projektet ifråga. Ett projekt som legat och surrat i flera år.

De första stegen är redan tagna.

Bilden är från min älskade, smått vilda trädgård för bara en liten stund sedan.

Maria.

Paths.

I've never been good at following well-trodden paths; it feels like it goes against the grain. I like that side of myself, but at the same time, it’s damn exhausting. Life would be easier if I could just fall in line, copy, and relax. I don’t know how to relax. It's probably the thing I'm worst at. Inside me, there’s a fire that drives me forward. I often feel like a racehorse in the gate, just before she gets to stretch out on the track. I especially feel this way when others hold me back, demand my time, want to argue, or talk about trivialities. It may sound harsh, I know, but I’m just being honest. As I said yesterday, I’m writing this for myself. And yes, it will become something. I want to document the creative journey I'm on now to underscore my commitment to the project at hand. A project that has been buzzing around for years.

The first steps have already been taken.

The picture is from my beloved, slightly wild garden just a little while ago.

Maria