5. suddenly

Plötsligt.

Plötsligt, efter månader av känslan av kraftlöshet (den jag avskyr mest av allt på jorden), är den där - kraften, flytet. Flytet behöver kraft för att "släppa loss", det är en förutsättning.

Jag har ett inre driv som driver mig oavsett hur jag mår, vad jag upplever i livet och vad jag tänker. Det är min styrka och min svaghet. Ibland gör den slut på mig. Men den får mig alltid vidare, får mig att stiga upp även om jag bara vill gråta. I mitt fall har drivet en koppling till det jag gör. Jag kände det första gången jag satte mig bakom ett trumset som 13-åring. Efter det drogs jag in i anorexians mörka grepp ett tag, men när livet vägrade låta mig gå, var trummorna där (och en fantastisk latinamerikansk trummis, Marcus Bocchia Migoya, som först backade när han såg min utmärglade kropp men sedan utvecklade en stark tro på mig). Trummorna räddade mig, men det handlar nog lika mycket om att de blev min flykt. Det är de fortfarande. Min trumvärld är det jag kontrollerar. När det inte flyter känns det som att inte kunna andas, och nu, just NU, flyger jag av lycka för att flytet är tillbaka.

Så, vad har rosen med det här att göra? Jo, den sprang plötsligt utanför studion efter att ha överlevt ett rådjur som åt upp alla andra knoppar. Rosor, blommor är min andra tillflykt. Där slappnar drivet av och jag kan för en stund bara vara.

Suddenly.

Suddenly, after months of feeling powerless (the feeling I despise most in the world), it’s here - the strength, the flow. The flow needs strength to let loose, it’s a prerequisite.

I have an inner drive that propels me regardless of how I feel, what I experience in life, and what I think. It is my strength and my weakness. Sometimes, it wears me out. But it always pushes me forward and gets me to rise even when I just want to cry. In my case, this drive is connected to what I do. I felt it the first time I sat behind a drum set at 13. After that, I was pulled into the dark grip of anorexia for a while, but when life refused to let me go, the drums were there (and a fantastic Latin American drummer, Marcus Bocchia Migoya, who initially stepped back when he saw my emaciated body but then developed a strong belief in me). The drums saved me, but it’s probably just as much about the drums becoming my escape. They still are. My drumming world is something I control. When it doesn't flow, it feels like I can’t breathe, and now, right NOW, I am flying with happiness because the flow is back.

So, what does the rose have to do with this? Well, it suddenly bloomed outside the studio after surviving a deer that ate all the other buds. Flowers and plants are my second refuge. There, the drive relaxes and for a moment, I can just be.